Hitta en riktig relation

En ung människas familjeproblem (Lång text)

2015.12.02 20:10 Il_Contario En ung människas familjeproblem (Lång text)

Hej Reddit,
I brist på att våga tala ut på andra ställen (kompisar etc) så väljer jag detta forum;
Jag är en 24-åring som har haft en rätt speciell uppväxt. Har växt upp tillsammans med min storebror i ett villakvarter i södra Sverige och har väl för det mesta levt ett bra liv rent ekonomiskt.
Var som liten väldigt glad och bjöd alltid på mig själv för att få andra att skratta. Är väl åt det hållet idag också men har inte vågat berätta om min uppväxt helt och hållet för någon annan, vilket gör att jag vill få utlopp för alla känslor någonstans.
När jag var cirka 11 år gammal och min storebror var 13 år, bytte vi båda till en annan skola där han hade det tufft. Han hade tidigare varit bland de "populära" barnen och levt ett bra liv men här vart han utstött, bland annat av killar som han tidigare hade gått i samma klass med.
Detta måste ha tagit hårt på honom och han är egentligen en väldigt flitig kille men började här att försöka gå så lite i skolan som möjligt (förståeligt) och började skippa vissa kurser. Det kan ha varit här han började utveckla sin sjukdom. Han som alltid hade varit så aktiv satt allt mer vid datorn och slutade på flera olika sporter han hade hållt på med och varit duktig i.
Det var ofta problem hemma nu för tiden, min storebror kunde få vansinnesutbrott för att han inte fick som han vill, det hjälpte inte att min mamma ville att han skulle ha det precis som han ville och att pappa gav efter och själv kunde få sjuka vansinnesutbrott. Jag själv kunde inte göra så mycket, utan satt ofta på mitt rum och försökte tänka på annat.
Efter den här tiden valde min storebror att åka på ett utbytesår i USA där det också snabbt blev problem, han sa att hans värdfamilj (mamman i värdfamiljen i synnerhet som även var lärare för hans klass) inte gillade honom och han åkte hem i förtid.
Vid den här tiden satt han vid datorn dygnet runt och det var allt han ville göra. Att gå ut var inget alternativ. Om vi var hos släktingar vid julen exempelvis så ville han bara hem igen och kunde lägga sig i soffan/en säng och inte orka göra något.
Vid den här tiden var det rätt klart att något inte stod rätt till. Ungefär här eller lite tidigare började mina föräldrar bråka allt oftare. Det var helt sjuka gräl (inget fysiskt) där min far bara stod och vrålade som en galning och det kunde vara smågrejer som att några lampor hade stått på hemma eller att han inte kunde hitta sina tröjor och allt var mammas fel.
Mamma viftade alltid bort allting och är en otroligt positiv människa, till skillnad från min far, som är extremt negativ. Han försöker hitta fel och när han väl hittar ett fel är det någon annan som har orsakat det.
Iallafall, nu gick min bror i gymnasiet och han hade vid det här tillfället endast en riktig kompis som jag ibland träffade vid sällsynta tillfällen, men de var kompisar och är det än idag. Även den kompisen var utstött i samma högstadie.
Här började min brors utbrott bli allt värre och han hoppade av gymnasiet i andra ring för att han inte orkade med det längre. Som person var han extremt trött, han såg inte någon i ögonen och det enda intresset han hade var här datorer. Han började bli extremt pedantisk och började stänga dörrar med armbågarna och hade sina rutiner för vissa saker som absolut var tvunget att göras.
Det var ungefär då som mina föräldrar (ÄNTLIGEN) tog honom till en riktig psykolog då de förstod att något inte stod rätt till.
Först fick han vänta i kö för att sedan börja gå på möten och dylikt, men medicinen han fick hjälpte inte och jag fick inte reda på någonting från mina föräldrar. Ingenting hjälpte och även fast han hade börjat gå på folkhögskola och läsa upp de kurser han inte hade läst klart i gymnasiet så blev allt mycket värre.
Även i folkhögskolan blev det inte så oväntat problem, min storebror hade fortfarande inte fått bot på sin psykiska sjukdom och "kastades" in i folkhögskolan. Hans utbrott var nu bland de mest extrema man kan tänka sig och han var så ledsen att han inte kunde gråta mer, han slog hål i väggen, vrålade allt vad han kunde och sade FLERA gånger om att han skulle begå självmord. Jag gömde våra köksknivar och var vid flera tillfällen beredd att ringa 112 ifall något skulle hända. Detta var precis samtidigt som han sade att han började bli förföljd i skolan av skinheads. (vår familj är 25% judisk). Jag fick aldrig reda på om det låg den minsta sanning i det men min bror var vid det här tillfället helt ur gängorna. Han sade att han såg dem överallt, att de var på vår gata och så vidare. Jag såg dem aldrig. Det kunde också vara att när vi väl var ute och åkte med bilen så var det någon bil bakom oss som var några som "följde efter oss" enligt min bror, vilket det inte var. Här hade han utvecklat en schizofreniskt sjukdom men jag vet inte hur mycket det låg i det hela.
Han blev tvångsintagen på ett psyk och efter en vecka fick han en ny medicin vilket gjorde att han var inom kontroll och inte behövde vara på psyket. Sedan dess har han testat från och till med flera olika mediciner och sedan något år tillbaka har han en och samma medicin.
Medicinen hjälpte något oerhört, alla schizofreniska antydningar försvann (även fast han fortfarande sa att han inte hade hittat på tidigare så dök inga nya syner upp) och han har inte fått ett enda utbrott sedan dess. Han är gamle vanliga snälle storebror som dessutom deltar i diskussioner (även fast han oftast försöker vara neutral) och tar egna intiativ (även fast de är små).
Det enda bieffekten medicinen har är att han blir väldigt trött. Han orkar inte riktigt göra vissa saker och när man väl har testat "uppiggande" mediciner så har de gamla symtomen kommit tillbaka. Han kan inte riktigt jobba eller plugga för att tröttheten tar över.
Utöver det mår han idag bra, han börjar få intressen för flera olika saker och pratar allt mer med sin vän och kan till exempel åka på utflykter till svenska städer. Det låter som ingenting men det är otroliga steg. Ingen kan glädjas mer än mig (och min mamma). Vi pratar via telefon ungefär en gång i veckan och konversationerna kan vara rätt roliga.
Nu tillbaka till mina föräldrar, de har under hela den här 12-årsperioden bara stegvis blivit allt värre. Min mamma fick ta så otroligt mycket skit som hon bara viftade bort och jag var nästan alltid på min mammas sida för att försvara henne vilket gjorde att jag började bråka med min far. Ungefär här blev mamma arbetslös och spenderade nästan all sin lediga tid tillsammans med min bror för att prata om allt möjligt. Den bästa terapeuten, jag vet inte hur mycket de har pratat om men det har varit otroligt värdefullt tror jag. Min mamma blev min brors bästa vän.
Min far började nu också isolera sig när han inte bråkade med min far och det gick rätt snabbt att klura ut att han var otrogen (jag ville inte tro det innerst inne). Han var extremt instabil vid det här tillfället och jag vill inte ens repertera bråken jag, min mamma och han hade. Min mamma ville inte tro på det men när vi till slut ertappade han med min mammas väldigt gamla telefon fylld med SMS så var det klart att en skilsmässa stod inför dörren.
Jag själv fick panik, vad skulle nu hända med min bror om de var skilda? Jag hatade (det är ett starkt ord men det gjorde jag) verkligen min far här, han spenderade ingen tid med min psykiskt sjuke bror och den som gjorde det fick ta en massa jävla obefogad skit. (Tex hotade min far att köra av vägen när de började bråka under en lång bilresa), finns en massa liknande sjuka grejer.
När skilsmässan var klar flyttade min mamma och min bror in till en släktings lägenhet i närområdet och jag själv in i ett studentrum.
Vår far fick ha villan för sig själv, så som han hade isolerat sig tidigare.
Jag själv vart också relativt introvert, jag hade alltid mina kompisar och var populär i klassen men jag vet att jag hade potential att vara mycket mer utåtriktad under studietiden, istället valde jag datorn samt att stänga mig inne i min fantasivärld borta från familjen, men aldrig utan vänner.
Jag försökte leva ett normalt liv under den här tiden, vad annars kunde jag göra? Jag förstod inte min brors problem och litade blint på att mina föräldrar skulle lösa det.
Med mina föräldrars bråk valde jag tidigt sida (vilket jag står för än idag) vilket gör att jag har en väldigt stel relation till min far.
Det sjuka är att jag idag har tvingats flytta in hos min far för att jag inte längre studerar och inte kunde bo kvar i studentrummet. Jag letar nytt men bor här så länge.
Han hade hittat ny tjej efter bara några månader (Oj, kan det ha varit en av de han var otrogna med?) och jag försöker hålla ställningen men hans pessimistiska attityd i samband med att han är så ojämn. Å en stunden försöker han fjäska för att plötsligt nästan få utbrott för att han inte hittar sina saker, att jag skulle ha gömt dem.
Jag är i övrigt självständig men det känns jävligt fel att bo hos min far som har varit så hemsk mot min mor men min mor tycker att jag inte borde göra det så som han har betett sig mot mig och min bror ( att han isolerade sig själv och inte hjälpte oss eller var intresserade av våra liv på slutet), men jag tycker att det är ok mot mig men det som inte är ok är så som han har betett sig mot min mamma och min bror.
Så jag håller mig stel, trevlig men stel, likgiltig, i relationen och det är ganska påfrestande.
Egentligen har jag väl ingen fråga eller så, ville bara dela med mig av mitt liv. Känns inte som en så normal uppväxt och det känns bra att kunna skriva av sig någonstans.
Jag har inte riktigt haft tid för mitt egna liv på riktigt känns det som, det känns som att det har kommit lite i skymundan av min familjs problem. Jag har inte kunnat må bra om inte de mår bra.
Men min bror mår idag mycket bättre, mina föräldrar likaså för att de har separerat.
Så jag mår alltså mycket bättre idag även fast saker kunde ha varit bättre, men de kan det alltid och jag vet att jag och min familj har varit på havsbotten och det kan bara gå uppåt därifrån.
Ha det bra vänner, Il_contario
submitted by Il_Contario to sweden [link] [comments]